Nu är ni borta.

 

"Du måste lova mig att inte gråta i kudden igen Emelie" sa Philip allvarligt till mig. Det var en av de där gångerna när jag naivt trodde att den våta kudden och oregelbundna andningen inte skulle avslöja att jag var ledsen. Jag blev avslöjad med de våta kinderna och den tappade fasaden som den glada tjejen, jag var svag.
För det var precis svag jag fick höra att jag var. Svag som saknade min lillasyster. Svag som hade haft ätstörningar. Svag som inte orkade träna efter magsjuka, men framförallt, svag när jag grät. När jag reagerade på de hårda orden så var jag känslig, och skulle skärpa mig. Att vara ledsen var inte okej, och jag bestraffades när det inträffade. 

Philip kramade mig flera gånger och försäkrade mig om att det inte gjorde något att jag var ledsen, att han t.om. älskade mig mer för jag vågade visa det för honom, att vi kom varandra närmare. Det var ungefär då, för tre månader sedan som jag förstod att det kanske var okej att vara ledsen, att det inte var ett tecken på svaghet utan en fin egenskap jag hade som hade både lätt till skratt och gråt. 

Det var då jag förstod att de som gjort mig ledsen och sen kallat mig känslig inte kände mig, dom visste inte vem jag var, vad jag varit med om eller varför jag var som jag var. De förstod inte hur mitt bagage format mig och de förstod inte innebörden av sympati för andra människor. De älskade inte mig, de älskade den Emelie som dom trodde att dom kände. 
Det är först när jag är så lycklig som jag är idag som jag orkar satsa min energi på att skriva om det, att aktivt tänka på det och låta det rinna av mig. Låta de hårda orden, alla minnen och känslor få komma fram, och sedan försvinna. När det försvunnit så väljer jag att vara lycklig, jag väljer att vara ledsen ibland för det är jag, och jag väljer att skratta högt och älska livet, för det är jag. 

Så jag lovar att aldrig mer gråta i kudden, och aldrig mer släppa in den typen av människor i mitt liv. Nu är ni borta.